Inskolning dag 5

Har ju redan fuskat med blogginlägg om inskolningen idag, så detta kanske blir lite upprepning, men struntsamma!

En mycket trött och sliten mamma, som knappt fått sova alls på natten, eftersom stackars barnet drömde mardrömmar, cyklade nervös och med magont iväg till dagis imorse.
Även idag springer Tristan glatt in och börjar leka med bilarna direkt.
Jag ställer mig i dörren och säger till honom, att mamma ska cykla iväg en stund och att jag kommer tillbaka sen, också vinkar jag hejdå flera gånger.
Han tittar ointresserat på mig, och ser ut som ett frågetecken!
Bryr sig inte alls, och vill inte säga hejdå, så jag går ändå, med värsta ångestklumpen i magen!
Jag håller mig sysselsatt en halvtimma på en bänk i parken, och smyger sen tillbaka till dagis.
Då hör jag alla barnen, som är på väg ut på gården, så jag gömmer mig bakom busken!
Först ut kommer givetvis min lille huligan, i nån slags dans-hoppande stil och är glad som en speleman.
Jag väljer att inte visa mig, och får efter en stund kontakt med en fröken, som säger att allt gått bra, han har inte varit ledsen en enda gång.
Så jag går ut i parken och sätter mig en stund till.
När jag sen kommer tillbaka in på gården, springer han i rasande fart mot och ger mig världens största leende, men i sista sekund viker han av och springer mot en traktor istället...
Det var det...nu är man utbytt....

Men jag är så lättad att det gick så bra!
Det känns skönt i hjärtat!
Nu är det värsta avklarat, resten av inskolningen klarar vi fint.
Även om det kanske blir gråt eller skrik nån dag nästa vecka, så kommer jag att komma ihåg att han klarade första gången galant och det är nog lite tröst tror jag!

Nä, nu måste jag i sömn innan jag svimmar av trötthet...

Kram Sophie