Min och Tristans lyckobubbla har nu spruckit!
Nu måste vi börja leva ett annat liv.
Vi kan inte längre ta dagen som den kommer.
Vi måste börja följa klockan och passa tider.
Vi måste börja följa den vardagliga normen, som någon annan bestämt åt oss!
Mamman och pappan arbetar, och barnet är på dagis!
Man umgås ett snitt på 2 vakna timmar tillsammans per dag, istället för 12 h som man är van vid!
Man ska vara nöjd med det.
Det är så livet är, talar någon om för mig!
Det är så livet fungerar!
Det ska man vara nöjd med!
Med risk för att låta som en bortskämd skitunge, (också någon annan som bestämt att man är det) jag är inte det!
Nöjd alltså!
Inte ett dugg nöjd!
Jag inser verkligen lyxen i att kunna vara mammaledig och hemma med sitt barn!
Jag inser lyxen i att få vara det 20 månader som jag varit!
Otroligt tacksam är jag, till framförallt Henrik som jobbat så hårt att vi klarat det ekonomiskt!
Men nu spricker bubblan alltså!
Det gör ont!
Förändringar är jobbiga och jag har mycket svårt för dom!
Nu har jag börjat jobba lite!
Tristan är med sin pappa och dom har det jättefint tillsammans! Det är viktigt och jättebra att dom får tid själv tillsammans utan mig!
Jag jobbar än så länge bara de dagar Henrik och mamma är lediga, så att Tristan är med dom då!
I augusti börjar Tristan förskolan, det blir också bra!
Det ser vi framemot.
Han får lära sig massor av nya saker, utvecklas och mogna! Han får träffa många nya kompisar varje dag!
Han kommer att ha så roligt!
Men jag kommer aldrig bli nöjd och acceptera hur någon annan bestämt att livet ska fungera!
Jag kommer att vrida in och ut på mig själv, och göra allt jag kan för att vi ska kunna leva så som vi tycker att livet ska vara!
Och jag kommer aldrig att nöja mig med att träffa mitt älskade barn endast 2 vakna timmar per dag!
Och eftersom jag är arbetslös än så länge, så börjar ju Tristan med 15 h/vecka på förskolan!
Det blir en bra och lagom start!
Kram Sophie
