Smekmånaden är över!
Dagen började precis som alla de andra, Tristan hann knappt få av skorna, innan han var inne och lekte med bilarna.
Allt var frid och fröjd, tills det var dags för samling och fruktstund.
Han följde frivilligt med in i det stora rummet (jag blev kvar i andra rummet) och satte sig i ringen.
Efter två sånger, hör jag ett förtvivlat skrik efter
"maaaamma"!
När jag kommer in rusar han upp i min famn, ser livrädd ut och är sådär hjärtskärande ledsen. Han vägrade släppa mig och fortsatte att vara ledsen en bra stund, trots att han fick vara i mitt famn.
Jag vill svälja ca 1 miljon gånger för att inte bryta ihop själv.
Till slut slappnade han av och åt en bit äpple.
Detta gjorde att jag inte gick ifrån dagis alls idag! Vilket jag nu i efterhand tycker känns som helt rätt beslut.
Efter det skulle alla barnen gå ut en stund.
Detta upplevde jag lite rörigt! Eftersom det är en avdelning till, som också har inskolning och även dom var ute på gården! Personalen vill ju gärna att vi föräldrar ska hålla oss i bakgrunden, men samtidigt har dom både nya barn som dom inte känner än, plus gamla barn som haft semester hela sommaren. Dvs många barn som alla kräver mycker uppmärksamhet!
Det som inträffade var att Tristan klättrade upp på en ganska hög klätterställning med rutschkana, något han brukar fixa bra själv, men han är fortfarande inte helt säker, plus att han kan få för sig att klättra/sitta/stå/hoppa där man inte ska!
Men det var ingen som såg honom eller sprang dit, vilket resulterade i att jag kutade dit såklart!
Kanske inte så stor grej och inget hände ju...men...
Det kändes lite otryggt, något man inte vill känna, när man nästkommande dag ska gå ifrån dagis och lämna honom själv.
Hur ska man våga släppa taget och lita på att dom har koll på ens barn?
Tristan är självständig och superduktig. Han är bra på att klara sig själv.
Men det är just dom barnen man tar för givet och förväntar sig att dom kan mer än dom kanske gör.
Njae, idag kändes sådär!
Om jag ska vara 100% ärlig, så sitter jag med magont nu och är inte så sugen på morgondagens inskolning!
Kram Sophie
torsdag 19 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Usch vad trist att det blev sådär idag. Hoppas verkligen att det går bättre i morgon! Det GÖR otroligt ont i mamma-hjärtat när ens älskling är ledsen och otrygg. Håller tummar och tår för en bättre dag i morgon!
Stor kram!
Nu kan jag vara så där tråkig och skriva att Tristan reagerar precis som alla andra barn (toppen de första dagarna med nya leksaker sen när de inser att mamma går så kommer gråten), du reagerar som alla mammor gör och det som hände på förskolan är sådant som alltid händer....MEN...nu gäller det DITT barn och då kvittar ju det....=)
Jag vet precis hur du känner, jag har också kört gråtande till jobb och det har varit hjärtskärande många gånger. Men jag LOVAR dig att det kommer att gå lika bra för er som det gör för....just det....alla andra=)
STOR kram från Gantofta som tänker lite extra på dig i morgon!
Tack för er omtanke, fina vänner!
Mitt "tråkiga" svar är ju såklart att jag vet allt det där! Jag har ju varit själv inskolat många barn under mina år på förskolor!
Men det är ju såklart annorlunda när det är ens eget barn och allt detta var jag förberedd på!
Tristan reagerar fullständigt normalt, och jag oxå!
Det enda problemet är att jag har min 10-åriga ryggsäck full med panikångest, ångest, stress osv! Även om jag är "frisk" idag, så tror jag alltid att jag kommer att ha lite extra svårt i olika situationer där stress, oro, nervositet och ångest uppstår! Jag började få ångest för dagis redan när han föddes typ!! Ja, så riktigt frisk kanske jag inte är! Men ja vi får hoppas att jag reder ut detta, annars får stora starka pappan tar över inskolningen:=)
kram tjejer
Trist och höra men de kommer och gå bra ,en tår kan de bli ibörjan. Men att lämna han ensam att klättra högt köper inte mormor,säg till dom att han är ju bara 20 månader inte låter man dom klättra utan och stå bakom.Mm mormor känner ochså en oro. Men de går säkert bättre imorgon./kram
Skicka en kommentar