Jag får sån ångest över hur snabbt dagarna susar förbi!
Min mammaledighet närmar sig slutet...
Usch, jag får ont i bröstet och får svårt att andas, bara av tanken!
Vid tanken på att någon annan ska spendera hela dagen med mitt barn!
Mitt barn, som jag burit i min mage i 9 månader.
Mitt underbara, älskade barn, som jag älskar att ta hand om, leka med, gosa med, trotsa med, läsa för, lära saker osv...
Jag gillar inte tanken alls, även om jag vet att det är livets naturliga gång bla bla bla...
Ångest är besvärligt.
Jag är väldigt bekant med den känslan.
Jag har haft den under min sjukdomstid, i mer eller mindre tio år!
Jag är frisk idag, men ångest kan jag fortfarande känna!
Kanske lite fortare och lite intensivare än vad en "normal" människa kan känna!
Kanske tar det lite längre tid att komma igenom det!
Jag gillar inte förändringar.
tisdag 25 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag känner igen en del av det du skriver, ångesten för att börja jobba och att förändringar inte alltid är så roligt. Nu när jag skulle börja jobba efter att ha varit hemma med Max (och Markus så klart) så visst jag att detta är ju sista gången också. Vi ska inte ha fler barn och jag lär inte vara mammaledig fler gånger. Det enda jag nog vågar lova dig är att när man väl är i gång så känns det väldigt roligt att få komma ut och träffa fler vuxna, se hur barnen utvecklas av att inte bara vara hemma och tiden som jag sen har av mina barn är verkligen kvalitetstid. Nu uppskattar jag att gå till jobbet och sen är det en underbar känsla att åka och hämta barnen.
Så vad vill jag med mitt svammel....kanske bara försöka få dig att någonstans känna att du kommer också klara detta och det kommer att bli superbra för er som familj! Sen är det ju inget som hindrar dig från att bli mammaledig igen=)
Tack min fina vän, för din medkänsla och omtanke!
Jag är en komplicerad känslo-människa!
Kraaam
Skicka en kommentar