Jag tycker givetvis att kö-system är ett system som fungerar, oftast i alla fall!
Men kanske borde man dela upp folket i olika köer? Kanske borde man låta barn vara i en egen kö?
RÖRIGT, är precis vad det är på Helsingborgs akutmottagning just nu! Nån form av renovering och förändring pågår, och man har ingen aning om vart man ska ta vägen!
Där springer man runt med en uttorkad, utslagen, febrig och väldigt ledsen 15-månaders kille på armen, och blir skickad hit och dit!
Till slut hamnade vi på nåt som heter kvälls-helg-mottagningen. Där fanns två små överfulla, sjukt varma väntrum, där syret sett sina sista dagar! Det enda som fattades var åsnor och getter, så hade vi varit i ett u-land!
Tristan fick ganska snart panik här, febern gick upp, han fortsatte ha diarre och trots att han kräkt två ggr sen vi kom dit, fick vi vackert sitta kvar!
En annan spännande regel som gällde här, var att man endast fick gå in en anhörig per patient! Så jag fick sitta kvar i väntrummet!
Härnere skulle man alltså få en första utvärdering av en sjuksköterska, sen vänta, sen en andra av en läkare, för att till slut bli skickad vidare eller hem igen!
Ganska otrevligt och skrämmande för ett par första-barns föräldrar, utan särskild erfarenhet eller vana av sjukhus!
Till slut fick vi komma upp på barn-akuten, där fick vi först sitta i väntrummet bland alla andra, trots att dom visste att Tristan var magsjuk!
Efter en halvtimma blev vi flyttade till ett annat väntrum, för att inte smittas!
Hallå?! Har vi inte redan gjort det?
Bara typ halva sjukhuset redan!
Inte konstigt att kräksjukor sprids som en fjärt i vinden!
Där skulle vi se hur pass uttorkad han va, så med ett plast-skydd i knäet, en plastmugg på snoppen, fick Tristan vätske-ersättning! Nu skulle vi vänta på kisset! Som aldrig kom!
Först då tar man ett blodprov, där man snabbt konstaterar att han är ordentligt uttorkad!
Ja, nu ska ni inte tro att man sätter droppet direkt, neej för allting på helsingborgs lasarett tar otroligt låååååååång tid, trots att det är små ledsna och sjuka barn, det handlar om!
När han äntligen fått på bedövningsplåstret, som skulle sitta en timma, innan droppet skulle på, kunde han somna en stund!
Plåstret satt istället två timmar och först 01.45 kom droppet igång i armen!
Man får heller inte ens en säng, när man ska spendera en hel natt på lasarettet med sitt lilla barn i dropp! Nej, en två-sitsig röd skinnsoffa, en kudde och en sliten filt, var va vi fick hålla till godo med!
Hälften av personalen vi hade att göra med där, skulle man aldrig tro att dom varit i närheten av barn innan!
- Tyst!! sa en av sköterskorna, till Tristan när han blev ledsen när dom stack in nålen till droppet i armen!
Tyst?? Till ett litet vettskrämt barn?
Till slut somnade Tristan gott på mitt bröst på soffan, pappan somnade i fåtöljen och mamman låg vaken!
När vi blev väckta kl sex, va Tristan mycket piggare, och efter en träff med doktorn, blev vi hemskickade kl nio!
Med nålen kvar i armen, just in case, han skulle bli dålig igen! Tanken var att vi skulle komma upp på Söndag och plocka bort den!
Men sköterskan ( den elaka, som egentligen jobbar på bårhuset, enligt Henrik ) hade satt bindan och tejpen på slangen, för hårt, så att huden blev skavd och handen och armen svullnade upp! Alltså ett besök ikväll igen, för att plocka bort den direkt!
Då fick vi äntligen en sköterskan som var mild och glad, hon pratade och busade med Tristan och gjorde hela "grejen" till lek!
Sååå arbetar man med barn!
I alla fall, kan jag meddela att Tristan mår mycket bättre!
Nu börjar projekt återhämtning och viktuppgång igen...
Helsingborgs lasarett får en fet tumme ner!!!
